Dom andra drog till min mormor och morfar, men pallar inte åka dit. Pappa är å kör så ja, hemam själv.

 

Just nu är jag så jävla pissed off. Mitt humör suger över allt annat på hela jorden. Beter mig pissigt osv. Känner ingen motivation till att gå till wåris stall längre. Det suger för Wåris är mitt allt. Han betyder världen för mig. Men just nu ser det ut som att jag får sluta rida han då jag inte pallar vara i det stallet längre. Det suger att jag måste sluta rida endast för det. Nu när jag äntligen snart är bra igen. Men jag klarar det inte, stått ut för länge och nu är jag på botten igen. Orkar inte. Så isf blir det att jag rider Pascall då och då när Anna inte kan. Eftersom att Wåris är mammas häst så vet jag och hoppas han får det bra. Gör ont i heeeela mig. Men jag kan inte vara kvar där. Jag mår dåligt varje gång jag går dit och hem. Förutom när jag är ute och rider  på min ängel. Det gör riktigt ont, för Wåris är verkligen min värld, mitt allt MITT LIV. Och så ger jag upp oss. Men ja.. vad ska jag säga? Tårarna sprutar åt alla håll. Mår dåligt så det finns inte. Och nu kan inte ens Wåris få mig glad, för vår resa är SLUT om vi inte hittar en lösning!!!! :'(

Det är så sjukt!! Jag ger upp min värld, kommer falla så jävla hårt och skrota mig själv, typ. Vad gör jag utan hästarna? JAG VA ENDAST FEM DAGAR GAMMAL NÄR JAG VA I STALLET FÖRSTA GÅNGEN!! Och nu är det slut? Jag är tom känner mig som en påse utan innehåll. Det finns en insida men inget i. Jag mår dåligt idag och resten av mitt liv utan Wåris. Tårarna slutar inte forsa. Det stora såret i mitt hjärta kan aldrig läka. För plåstret som täckte det försvann, poff, Wåris -inte hjärta- Emma. Vem är Emma? INGEN. Inte längre.