2 September 2012. Jag fyller år. Men skadar knät illa. Jag vill inte åka till sjukhus, jag går hemma med samma långa onda fruktansvärda smärta och inser 1-2 veckor efter att - det är är INTE bra. Vi åker till vårdcentralen där de säger att de inte är nån fara, en krossskada, so what? Jag skulle fixa det med lite träning. I november så åkte jag till mammas sjukgymnast - smärtan gav sig inte. Han ville inte göra någonting utan skickade mig till röntgen för att va säker på att det inte skulle vara något, gick säkert 2 veckor innan jag fick min remiss, 13 december en tisdag skickades jag på röntgen, nu väntade vi på svaren. Svaren kom på fredagen. Mamma ringde till skolan och jag minns att en lärare kom och berätta för mig nlär jag åt lunch att min mamma skulle hämta mig för jag skulle till sjukhuset. Det lät ju helt normalt och jag skulle ju säkert få reda på svaren. Men allt sprack när jag hoppa in i bilen och mamma gav mig ett brev hon hämtat ut. Läste och de första jag såg va " Tibia- fraktur i höger knäled." . Den 16 November fick jag reda på att jag hade brutit mitt knä. Något jag gått och skämtat om i 3 månader. 

Fredagen den 16 November spenderades 6 timmar på sjukhus, röntgen, samtal och allt. Det var kaos och jag blev deppig av miljön. Efter någon timme fick jag gå och äta, höll på att spy för mackan jag fick smakade så sjukt illa.

Efter den kvällen fick jag åka reglebundet till en ortoped i Köping. 2 gånger i veckan men inget gav resultat. 4 månader gick och inget hjälpte, vi gav helt enkelt upp, men jag kämpade vidare, skickades på magnetröntgen för nån vecka sedan, och nu 7 månader senare, efter att jag skadat mig, så ska jag få reda på vad som ska göras med knät, operation, eller ska vi fortsätta träna med smärta? Ja det får jag reda på den 16 April.

 

Det har bart en lång resa, sjukhusbesök över 30 gånger på 7 månader, snart hoppas jag att denna marddröm tar slut.