Livet har sina brister. Just nu känns allt så jävla tungt. Dagen idag sög rent sagt ut. Från att jag kom hem. Allt suger. Jag kan inte fortsätta rida Wåris om vi står kvar. Det går inte. JAG MÅR DÅLIGT AV DET!! Det märker Anna och hon har själv vart med mig där. Det är inte kul. Och Anna är den enda som förstår mig. Ingen i min familj gör det. Och det är just därför jag blir arg! Dom är inte där flera gånger om dagen, dom lever inte där, dom bor inte där. Men det gör jag och det vet dom! De är det som gör mig arg. Dom tar inte tiden att förstå mig. Wåris är hela mitt universum. Jag älskar han en oändligt och bortom. Det sårar mig, hela jag brister när jag tänker på allt vi har gjort tillsammans under dom 5 åren. Och nu? Vad händer?! Jag sjunker mer och mer och ska jag säga det själv så kommer jag garanterat ligga och deppa dag in och ut utan Wåris. Jag kan inte se ett liv utan honom. Men jag vill inte att folk ska tycka synd om mig, men snälla. Visa respekt för fan!!! Jag blir så förbannad och jag kan längre inte hantera mitt humör. Inget jag kan förlåta om jag ska vara ärlig.
Visa respekt. Jag är inte levande utan Wåris.