Ett inlägg, med bara min känslor.

 

Jag blir så jävla stressad, arg, besviken och less när allt inte är som det brukar vara. Jag hatar när det är kaos och det inte finns någon att vända sig till. Utan Natalie skulle jag deppa dag in och dag ut. Jag kan berätta allt för henne. Det är inte många som jag öppnar mig till, för det finns inte många som förstår. 

Nu vill jag ha tillbaks det som jag hade med andra för 2 år sedan, fast helst skulle jag vilja börja om från noll. Tänka om och bli bättre. Inte göra dom dumma misstag som jag gjort idag. Blir bäst, bli någon som folk ser upp till. Jag vill leva som liten, utan alla problem. Tonåren är dom värsta åren. Jag har inte få vara 13, jag mognade tidigt, kanske har det vart bra, men man kanske inte får glömma bort och leva också? Tänka lite på sig själv och sina beslut. Jag vill bli kallad en sann vän. En sån som ställer upp för alla. Jag försöker. Men alla är människor, alla gör fel. Iallafall någon gång. Ingen är perfekt, ingen. Men alla har något speciellt, något som bara en själv har. Jag har inget som du har. Emma är Emma. Jag skulle aldrig ändra mig för någon annan. 

 

Jag har lätt för att trycka ner mig själv, väldigt lätt. För lätt. Jag måste börja tänka bra, jag är bra. Inte säga att jag är dålig.

 

Jaja, kan ju hoppas detta helvete till liv blir bra snart.

 

Skriver inte detta för att få uppmärksamhet, bara för att skriva ut.