Usch, ser inget att kämpa för längre. Hästarna känns de som att jag bara kan skita i. Så fort jag får börja rida igen, så kan jag inte för att jag får så jävla ont. Får fortsätta gå på behandling men inget ger resultat.

Vänskap spricker hit och dit och allt bara försvinner. Blir tom som en burk utan något i.

Kärleken, ja, vad fan behöver jag säga? Inget som jag kommer berätta mer än för mina vänner.

Allt är extra tungt just nu, min syster och min ena bror bor över 30 mil ifrån mig. Saknar dom så att det gör ont. Setat med tårar i ögonen hela helgen. Ska göra allt för att kunna komma upp till dom och träffa dom. En månad sen sist nu. Behöver verkligen prata ut med någon som förstår mig. Precis som Mimmi och Jesper gör.

Men en sak som jag blir så jävla sur på, det är 'vänner' som lägger en åt sidan och sedan skriver biblar till en om hur mycket dom saknar mig. Har du en gång lagt bort mig, lämna mig.

Känner ingenting som får mig leva, bara är och är med i samhället. 

En vän skrev till mig idag. Fan. Åhhhh. Vad ska jag säga? Ingenting, för den vännen betyder allt för mig.

 

Den senaste veckan har jag vart lite med Jessica, en go gammal vän som jag kan lita på. Har fått prata ut och visat min ilska och hur jag faktist mår. Verkligen pratat om allt. Vart så skönt. Ska kanske träffa henne imorn och ta en fika eller någonting, bara vara licksom ,massvis att prata om. Måste verkligen få ur mig det. Wåris har jag inte kunnat göra någonting med. Men min kära barndoms vän Ellinor som jag pratat med idag kanske ska rida han snart, sen får jag väl lära mamma att longera honom. Longerade honom igår men han e ju näst intill hopplös. Galen och allt. Och jag ska inte på behandling förrän på måndag igen så då kan jag rida någon dag där emellan tror jag. Om det går.

 

Funderar också på att gå och gosa med Vincent någon dag, rensa tankarna och få gosa med min saknade bebis.

 

Skriver mer snart. puss hej